Häxan

...

Snart nog fann jag mig stående mitt bland yxbärande män. Några bar solkorsprydda sköldar, andra signalerade sin makt med utstående kön. En man och en kvinna parade sig stående mitt på hällen, under uppsikt av en hotfull eller välsignande Yxman. En figur som blivit kallad "Häxan" böjde sig över en död och gjorde magiska rörelser som för att väcka honom till liv. En man med jättelikt kön assisterade bakom henne.

Jag tyckte mig se rädsla för okända och fientliga makter - kanske till en del betvingad med ristningens magi. Här fanns också det kvinnan drömde om - och mannens dröm om makt över henne.

Jag började teckna de figurer som ville lämna ut sig. De gjorde ändå motstånd. Den röda färgen, som var så elegant pålagd med pensel, visade en klar kontur som inte riktigt stämde med den skrovliga ristningen. Trevande fingrar upptäckte en annan, osynlig dimension, skrämmande och knottrig av det som livet är, när man ingenting vet.

Vad dolde sig här, i detta som tycktes vara en mansålder yngre än jag men ändå 3000 år äldre?

Först långt senare, hemma på ateljén, skulle jag finna det uttryck i teckningen som tillfälligt gjorde mig tillfreds. Men när jag kommit så långt stod jag infångad mellan Häxan och det rituella brudparets Yxman - och ville tvunget erfara mer av bergets magi, veta mer om Häxans båda män, den levande och den döde.

Jag började teckna de figurer som ville lämna ut sig. De gjorde ändå motstånd: den röda färgen, som var så elegant pålagd med pensel, visade en jämn kontur som inte riktigt svarade mot ristningens skrovliga spår. Trevande fingrar upptäckte så småningom en annan dimension, osynlig och skrämmande, knottrig av det som livet är på det tidiga stadium då vi ännu ingenting vet.
Vad dolde sig här, före alla människans kunskaper, i detta som tycktes vara en mansålder yngre än jag själv samtidigt som det var 3000 år äldre? Först långt senare, hemma i min ateljé, skulle jag finna det uttryck i teckningen som tillfälligt gjorde mig tillfreds. Men när jag kommit så långt stod jag infångad mellan Häxan och brudparets Yxman och ville tvunget erfara mer av bergets magi, veta mer om Häxans båda män, den levande och den döde.

En erövring av kunskaper i ämnet ville närmast till. En rädsla att bli dragen för långt in i vetandets labyrinter anmälde sig snart nog. Vägen måste få bli beroende av att mitt inre kunde fungera som en slagruta. Utslag av intresse skulle då nästan uteslutande komma att ges och över de oklara källorna magi, religion och konst hos en vilde.

***

Ett år skulle gå medan jag  samlade kunskaper ur äldre och nyare litteratur. Jag pusslade med min naiva bild och fick så småningom ihop den. De gamles inställning till Solen kom då först i centrum, via egyptiska föreställningar:

Solen var om natten hos de döda men uppstod varje morgon som livgivare och färdades om dagen i en båt över himlen...

Soldyrkan går väl samman med vissa mystiska ljusförhållanden vid berghällarna. I ett särskilt läge kan solen plötsligt trolla fram skimrande båtbilder. I Lövåsen, Kyrkoryk känner man närvaron av stenålder och dess människor. Kor stångar på hällen och betar på åkrarna. I Näsinge arbetar män i små hemmastenbrott alldeles invid gårdshus och ristningar. I Kalleby möter ett åldrat kvinnoansikte med de stora ögonen genomsprängda av ett mörkt ljus.

Hos den soldyrkande vilden på hällen var magi-konst-religion ännu bara kroppsligt betingade. De uppfattades ej genom ett intellekt som åtskiljbara företeelser.

Jag tycker mig se ett överflöd på utförsgåvor och en besatthet som pådrivare vid huggningen, och tänker att "rent konstnärliga" synpunkter är något typiskt för vår tid - som inte kan säga vad konst är (det abstraherande intellektets konkreta dilemma).

Jag vill "tyda" bergets tavlor på ett sätt som svarar emot berget inne i mig själv. Det jag har läst blandar sig med inifrån uppstigande bilder. Från den jagande flocken lösgör sig mindre grupper för att bli bofasta under ett matriarkat. Med bronsåldern kom en ny rörlig tid och därmed sannolikt patriarkaliska förhållanden.

Mycken konst har sin drivkraft i könsmotsättningar. En del ristningar kan ses som ett medel för mannens självhävdelse via något som börjar likna religion. Han framhäver sitt kön. Yxan och bronsrustningen är andra könsattribut. Med konst skapas en maskulint dominerad religion. Den börjar i Egypten med en uppståndelsetanke till vilken Solen lånar sin bild. På ristningen knyter mannen detta till sin egen kropp, som får bära solsköld förutom kön och kultyxa. Maktsymboler och övergångsformer som all konst. Det skulle sluta i ett manssamhälle där religionen tjänade undertryckandet av kvinnan.

***

BILD PÅ TRE FIGURER MED KÖN OCH BOLLAR/Skålgropar – tagen 29/2 2004

Skålgroparna…
lär vara den tidigaste formen för ristning. Mycket talar för att det var kvinnor som högg dem. Kanske när de grundade nya boplatser eller vid en årlig ritual. Under den rytmiska huggningen gav de uttryck för sin dröm om att få buken fylld av kön och livsfrukt. En ristning visar kvinnor kostymerade med en stor manslem stående ut från magen. Händerna är lyfta till bön mellan skålgropar.

Med åskgudens och jordgudinnans hjälp kunde hällen bli en plats varifrån kraft utgick, ett skapelseställe och en motsvarighet till ett tempel. Själva det rytmiska ljudet vid huggningen kan ha haft till uppgift att påkalla makternas uppmärksamhet. De engagerades ytterligare genom rituellt umgänge mellan könen. Det rituella kunde också tjäna till att hålla mannen på plats i det matriarkat som ännu var rådande.

Yxan…
var bland annat en fruktbarhetssymbol som bars av jordgudinnan i form av en jordhacka. Den var även en maktsymbol som bars av åskguden. Ända in i sen tid har man brukat lägga en yxa under brudsängen. I Eddan finns en berättelse där Tor skall återta sin stulna hammare från jätten Trym. Tor ar då utklädd till brud och kommen till Tryms gård:

Då sade Trym
tursadrotten:
"In bären hammaren
brud att viga
läggen Mjölne
i möns knä,
vigen oss samman
med Vårs hand!"

Båten…
hade redan i Egypten personifierats som en räddare och frälsare: man trodde att en båt på magisk väg kunde rädda den döde. Bildkonsten visade sig kunna hålla samman magiska föreställningar kring en spirande religion som hade rötter i dödskult och kannibalism.

Båten förekommer på ett uppsluppet och gladare sätt i anslutning till karnevalsupptåg eller soldyrkan.

Konsten.
Omkring år 700 f.Kr. når den grekisk-arkaiska skulpturen en oöverträffad storhet. Manskroppen utstrålar en djurisk oskuld. Gravkonsten hos etruskerna står samtidigt på sin högsta nivå, och våra hällristare är i full verksamhet under ett klimat som tillåter vindruvor att mogna. 100 år senare kom en svår klimatförsämring.
Bronsen hade kommit från Orienten och nådde England omkr. år 2000 f.Kr. samtidigt med dragare och hjulfordon.

Om det efterhand utskilde sig ett slags konstnärer som kände sig förmer än hällhuggare och hällbemålare, så skulle det kunna ha varit kringvandrande smeder och bronsgjutare. I gamla assyriska texter har man funnit en ritual för vandrande bronsgjutare, där magien föreskriver jungfrublod och människofoster som nödvändiga tillbehör.

Med sina nya kunskaper och färdigheter var bronsgjutaren något av en vetenskapsman, trollkonstnär och präst.

Konst innebär erövring och vidgade livsmöjligheter. Inför en hällristning har man ibland känslan att här är det fråga om lek och om människor som undergår en förvandling genom möjligheter i sin natur.

Betingelserna inom människokroppen lär vara oförändrade sedan 3000 år: där finns inte någon frihet men där finns befrielse, formglädje, ny fruktbarhet och bundenhet. Dessa gamla relationer mellan primitivitet och erövring av kultur står kvar som vår grundval.

Tanken har fallit mig in att konsten kunde ha olika stor betydelse för hällristarna själva, på skilda boplatsområden och kultplatser, eller för olika individer. I den mån ristningarna nu var något som till fullo kunde uppfattas individuellt, utanför kollektiv upphetsning och kult.

Med fog kan man kanske säga att hällristningarna först "förstås" med vår tids intellekt, som på avstånd iakttar dem nakna och berövade kultplatsens attribut av skräck och besvärjelser. Vi förstår med en rörlig estetisk känslighet som flyter likt vårt abstrakta språk - medan ristarna, besatta och medagerande, kroppsligen erfor.

Trollkarlen, ristaren eller en stark tradition band vid kultplatsen och hindrade ett rörligt intellekt. Till kroppens behov anknutna föreställningar uppstod i ett bildtänkande - kanske bundet vid en språkform som hade enstaviga, ekande rop att suggerera med.

Fruktbarhet.
Från Orienten hade jordbruket spritt sig tagande med sig sina kulthandlingar och besvärjelser. Om vi kunde föreställa oss en mångtusenårig vandring med fruktbarhetsfolk norrut, så skulle den komma att trasas sönder i småstycken av de otaliga grupper som kom att strida om boplatser, dödande och utrotande varandra.

Den döde
Individen framstod kanske först som död avskild från kollektivet, som han nu upprörde. Måhända ropade man under kultfesten hans enstaviga namn och förväxlade känslan med, eller tog för givet som att den innebar, närvaro av en magisk makt, man ville bevara eller skydda sig mot.

Magien
blev ett medel när man ville igångsätta opersonliga krafter inom ett upphetsat kollektiv: makter, gudar eller den döde kunde då tvingas att tjäna något för gruppen gemensamt. I mer allmän betydelse innebär magi primitivt tänkande i bilder och gester: materialiserandet av önsketankar genom gest, ristning, rit eller kult.

Ristningen
i berget ingick troligen i någon ritual (ofta i samband med den döde). Det upprörande ofattbara blev en välbehövlig anledning till magi, fest och upptåg, och kunde så stödja sammanlevnaden. Att hålla en flock samman måste ha varit livsviktigt. Kroppsliga riter förekom, dans och rituella slagsmål (jämför dop och nattvard). Under tidig egyptisk stenålder hedrade man den döde med att äta av hans sönderstyckade kropp.

Djuren
och deras rikliga förekomst trodde man var beroende av att mänskliga riter upprepades. I dessa var jakt, magi och könsliv nära anförvanter. Något gammalt språk har samme ord för kärlek och jakt. Bilden av ett djur inverkade på jaktresultatet. Att skapa bilden av ett djur var att skapa djuret självt, som man följaktligen hade makt över. Själva förmågan att kunna teckna inger en över väldigande känsla av makt hos den blivande konstnären och gör av honom en bildformare ur det kroppsliga mysteriet.

Varje konstnär har väl ibland känt att han är en besatt, d.v.s. en medverkande i en skapelseakt där något tar form, trots hans medverkan ibland. Hos primitiva folk medverkar de kultfirande i själva skapelseakten bl. a. genom rituellt umgänge mellan könen.

Hällristarna

För nutidens konstnär blir ofta särskilda sammanhang komplext medvetna. Ett sådant kan ta honom i besittning i samband med ett motiv, för att så småningom avlösas av ett annat. Hela kulturlivet kan ses vara ett ständigt avvecklande av gamla åskådningssätt efterhand som nya erövras. Konstnären söker en "rätt avvecklande" medvetenhet.

Hällristarens bilder var nog i jämförelse härmed mera ett uttryck för en konservativ magis önsketänkande: man ville bevara sitt livsrus och sin kraft, hålla kvar jakt- och stridslycka, ha god skörd och fruktbarhet, samt bevara något i samband med den döde (ta hans kraft till hjälp eller skydda sig mot honom).

Dessa tankar stod ohöljt under ledning av känslor och driftliv. Själva formen för medvetenhet får väl anses ha varit dominerad av ett tänkande i bilder. (Vår tids medvetenhet har mer med statistik att göra). Man levde i nuet besatt av en åskådlig bild. Kulten kunde stegra besattheten till rus och kroppslig gemenskap.

Att särskilja dröm och verklighet var svårt: om en vilde intensivt föreställer sig en fiendes död, så tror han att fienden avlider. Den döde uppstår av liknande anledning (Jesus).

Ofta nog har vi själva en tankeverksamhet som till dels består av förutfattade meningar, av vilka vi är besatta. Under ett människoliv hinner inte kulturen bli mer än ett genomskinligt plagg som nödtorftigt skyler det kroppsliga. Och detta söker ännu tanklöst skydd under uråldrig magi och trollformler, gudstjänst.

Vilden lever kvar under ytan, han legitimerar sig bara lite olika."

***