bringfelt.se
Konstnären Nils Bringfelt
Förord
Här presenteras några sidor om min far Nils Bringfelt, som gick bort 1985 och efterlämnade en stor mängd konstverk, brev och andra texter. Bildkonsten har inte något stort kommersiellt värde, men har varit betydelsefull för Nils Bringfelts "fans", och ju äldre jag blivit har jag kommit att tillhöra den skaran. Därför var det dags att lägga upp ett urval av foton på hans alster. Med tanke på hans stora produktion, borde det finnas en del hem i Sverige som har en tavla på väggen med signaturen NB och kanske undrat vem konstnären var. Kanske kan ni finna svaret här.
Per-Anders Bringfelt
%20onumrerad.JPG?etag=%22b760d-66d0870c%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&quality=85 "000.19--.På vägen (rv) onumrerad")
Nils Bringfelt (1903-1985)
Nils Bringfelt gick på Valands målarskola och Konstakademin under 1920- och 1930-talen. Han började göra handtryckta träsnitt 1948, vilket kom att bli hans främsta uttrycksmedel.
Han är representerad på Moderna museet, Nationalmuseum och ett antal länsmuseer. Han gav ut ett omfattande urval tolkningar av Charles Baudelaires 'Les Fleurs du Mal' samt egna böcker med träsnittsmotiv i svartvitt, prosa och lyrik.
Nils Bringfelt var gift med konstnären Anna-Lisa Varenius 1934-50 och arbetsförmedlaren Ulla Lööf från 1949 fram till sin död 1985. Han efterlämnade även sönerna Nils-Åke , Björn och Per-Anders Bringfelt.
Ulla Bringfelt och Nils Bringfelt på 1960-talet sittande i gräset utanför hemmet på Vintergatan 5 i Paradisets villastad, i Partille utanför Göteborg.
Bondpojke och dräng
Nils Bringfelt föddes 1903 på Hofs prästgård nära Vadstena i Östergötland. Hans far, Karl Andersson arrenderade liksom många andra bondsöner allt större gårdar, med målet att kunna köpa ett eget hemman. Karl drack våldsamt i perioder och Nils, hans syskon och min farmor Hulda levde med de återkommande problem som följde av alkoholism. Även min halvbror Nils-Åke, som föddes medan pappa Nils fortfarande var dräng hos sin egen far, fick sin beskärda del av eländet." Per-Anders Bringfelt, 2024
Mantorps gård
Året är 1916. Från vänster i övre raden syns Nils och hans båda bröder Tage och Eskil. Sittande syns mamma Hulda, pappan Karl och brödernas syster Anna. På den stora gården i Mantorp fanns även drängar, pigor och statare.
"Allt roligt och lustfyllt var synd...
...och vuxna läste ur bibeln och katekesen för oss barn om kvällen. På natten vaknade jag av mardrömmar om skärseld och småjävlar. Ett hat mot kristendomen och prästerna växte fram..."
(Nils Bringfelt berättar på 1970-talet)
Folkskolan blev en tillfällig räddning...
Skolan var ett fönster mot världen för Nils och syskonen men någon högre utbildning erbjöds endast för storebrodern Eskil som drabbats av polio och överlevde, men aldrig skulle klara det tunga arbetet som dräng hos fadern.
(Bild:digitaltmuseum.org)
Frihetstörst och kunskapshunger
Nils (överst t.v.) avundades Eskil (längst t.h.) som fick ta studenten, lämna gården och sedan få arbete på bank inne i Mjölby stad. Att stanna på gården hos sin far var "som att bli levande begravd", en liknelse som pappa ibland återkom till. En hunger efter frihet, kunskaper och bildning växte fram. Nils och hans syskon tog namnet Bringfelt på 1930-talet.
Elfrida Thor
När Nils Bringfelt var 5 år började han teckna dagligen, som uttryck för saknaden efter en ung piga som lämnat gården:
"Min mor fick blodpropp. En av pigorna, den vackra IdaThor, blev min tillflykt. Jag fick klänga på henne med armarna om hennes hals. Men Ida reste till Amerika. Det blev en chock som skulle forma mig. Jag började teckna hennes ansikte i profil. Ögat i anslutning till den lätt börja näsan och därunder läpparnas svårfångade kurvor som en värme eller doft. Då visste jag inte att det var magi med i spelet. En taktil uppfattning, med hela kroppen, och inte bara med ögat. När jag senare i livet kom i kontakt med hällristningar var det åter en slags besatthet av det kroppsliga mysteriet som gjorde mig till bildformare."
Nils Bringfelt, ur manus till visning vid vernissage
Nis Bringfelt with brother Tage Bringfelt, about 1908. Note: Elfrida Charlotta Thor is probably not the young woman on this photo,
Att bli konstnär
"Att försöka bli konstnär var det dummaste du kunnat hitta på."
Så sade min farfar till pappa om hans ambitioner. Farfar var den sent omsider självägande Östgötabonden Karl Andersson på Stockeby. Släkten bestod enbart av bönder och en och annan smed. Pappa Nils framhärdade, och med stöd av sin mor Hulda kunde han ägna sig åt målarstudier i slutet av 1920-talet och i början av 30-talet, först på Valand i Göteborg och sedan på Konstakademin i Stockholm. Pappa fick tidigt en son, Nils-Åke Bringfelt, men kunde inte ta något ansvar som far förrän Nils-Åke var i 5-årsåldern och hämtades till fädernegården. Pappa gifte vid samma tid med en konstnär, prästdottern Anna-Lisa Varenius, som han mött på Konstakademin i Stockholm. En sorts klassresa, i kulturell mening hade börjat.
År 1936 fick Nils sonen Björn Bringfelt (1936-2020). Det kom att dröja många år innan han helt kunde leva på sin konst. Under och efter konststudierna var Nils tvungen att försörja sig med arbete på faderns gård. "Det kändes som att bli begravd levande" var ett uttryck som han återkom till när han blev tillfrågad om sitt liv som bondson.
Som alla andra konstnärer vid den tiden började Nils Bringfelt med studier i teckning och kroki, samt att måla i olja.
Det stod tidigt klart att kvinnans ansikte och kropp var det som väckte skaparlusten, men även landskap, som gestaltades i koloristisk stil. Det märktes att han gått på Valand samtidigt som Ivan Ivarsson. Åke Göransson, för att bara nämna några få stora namn. Kritiken i pressen var ibland ljummen, ibland entusiastisk. Under 1930- och 40talen ställde han ibland ut tillsammans med hustrun Anna-Lisa Varenius , av familjen kallad "Assa". "Assa var en bättre målare" sade pappa när han berättade om deras liv på 40-talet.
År 1948 började Nils Bringfelt göra träsnitt och fann sitt eget konstnärliga uttryck. Tekniken utvecklades och blev alltmer raffinerad. Stilmässig inspiration från Munch, Gauguin och Picasso är ibland tydlig. Motiven kom från drömmar, myter och från slumpmässigt upptäckta mönster i naturen, t ex från nedfallna trädgrenar. Sexualiteten och kvinnan fortsatte att spela en framträdande roll. Fram till 1968 blev det över 600 färgträsnitt med olika motiv. Upplagorna var vanligen 25, alla tryckta för hand, vart och ett med ett unikt uttryck tack vare variationer i färgens samspel med träet.
Träsnitten kunde köpas för överkomliga priser och blev därför populära genom Konstfrämjandet och andra organisationer, exempelvis fackföreningar. Men även Nationalmuseum, Moderna museet och länsmuseer har verk av Nils Bringfelt i sina arkiv.
Med hjälp av vännen Åke Nordín, som var kemiingenjör och hade djupgående kunskaper om färgers kemiska och fysikaliska egenskaper lärde sig pappa en naturlig teknik när det gällde färgernas lyster och hållbarhet, vilket gör att klarheten i hans färgträsnitt består än i dag, efter mer än ett halvt sekel.
Per-Anders Bringfelt november 2024
Anteckningar om konstutbildningen, lärare och studiekamrater
Upptäcka färgen, färgen som klanger
När Bjurström verkade som lärare på Valand i början av tjugotalet fick man lära sig ”ställa” färgen i ”klanger”. Ett äpple eller en citron blev till fem till sex små plan som vart och ett var rent i en bestämd ton. Denna ton skulle klinga mot de övriga i motivet som på detta sätt fick stadga.
För mig var det ett sätt att avbilda och gestalta ett rum i perspektiv.
Men Bjurström kunde kritisera med orden: - Ytan går sönder!
Vad menade han?
Han talade om rörelse och tyngd i linjerna. Färgen skulle stå i varmare eller kallare plan som skulle” klinga” mot varandra. De skulle också delta i rörelsen.
Jag var alldeles grön och hade bara Hermodskurser i teckning och akvarellmålning bakom mig.
Valandselev 1925
Lokalen mot Vasagatan en trappa upp var mörk och trängseln stor. Värmen kom från en koleldad kamin i vars närhet modellen stod. Man tvingades stå fastnitad med höger fot närmast staffliet och vänster långt tillbaka för att inte stöta emot någon. Ville man kontrollera effekten av ett färgplan nyss ditmålat, drog man sig tillbaka på vänster fot, lade huvudet på sned och kisade med ögonen - som Nils Nilsson. Han, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarsson var de dominerande eleverna, jämte inga Englund som även skötte kaffekokningen på kaminen.
Åke Göransson minns jag med en modellstudie i till synes rent kadmiumgula färgplan. Och Bjurströms kommentar: - Ja, går ni i land med det där så är det inte dåligt.
Bjurström
Bjurström var respekterad och mycket omtyckt. Allting var möjligt och tillåtet. Zorn, Liljefors och Carl Larsson rynkade man på näsan åt. Isaksson och Sandels var förebilder. Hur Bjurström själv målade visste ingen. En Sandelsutställning på Konsthallen våren 1925 betydde säkert mycket för de blivande Göteborgskoloristerna. Själv var jag omogen och kände inte för den uppdrivna färgen hos Sandels.
Karl Andersson, bondpojke från Småland, var den elev som blev mest uppmärksammad på elevutställningen i Konsthallen av Baeckström d.ä. i Handelstidningen. I ”Landskap med höns”, en ladugårdsbacke eller i ett självporträtt tyckte man sig känna lukten av ladugård.
Begreppet Göteborgskoloristerna var ännu inte myntat. Ivan Ivarsson hade slutat som elev men syntes till ibland och hade ett stilleben med citron och kaffekopp stående. Det fick inte röras, men om man behövde en kaffekopp…
En söndag var jag med Åke Göransson ute för att måla landskap. Han hade också Hermodskurser bakom sig. Men jag visste inte att min kamrat redan var en stor målare. Han visste det inte själv? Han visste inte heller att man undergrävde sin hälsa med tobak och kaffe. Men allt var tillåtet och regler till för att bryta emot.
På trettiotalet var Picassos målning Guernica utställd i Stockholm och avbildad i Konstrevy. Jag förstod inte varför denna målning var så märklig. Jag frågade Bjurström som snabbt replikerade: ”Vänta lite, det kommer. Bönder kan också lära sig tycka om kaviar!” Han talade till fyra före detta Valandselever på Konsthallen. Året var 1938.
Texter av Nils Bringfelt, 1980-talet
Träsnitt, förlagor och annan konst
Nils Bringfelt var produktiv, kanske både som uttryck för en besatthet och av ekonomiskt nödtvång. Att försörja sig och familjen - och att inte riskera att behöva gå tillbaka till jordbruket - var möjligen bidragande orsaker till skaparkraften.
Nedan presenteras ett axplock av bilder på handgjorda träsnitt, målningar och skulpturer.
Klicka nedan för förstoring
%207%20av%2017%20(UTAN%20RAM).jpg?etag=%221075fe-66d086e0%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&quality=85 "107. 1951. Unghästar (alt. Föl) 7 av 17 (UTAN RAM)")
.jpg?etag=%228b3b7-66e02cd7%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&quality=85 "2024-04-23 16_59 Microsoft Lens(1)")
.JPG?etag=%224340a4-67a23fba%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&ignoreAspectRatio&resize=2500,1667&quality=85 "PICT0007 (3)")
Träsnittsregister och Träsnittsmotiv
I boken Träsnittsregister från 1981 ingår ett urval av 612 handtryckta färgträsnitt, som svartvita fotografier, med titlar och numrering. Flera av träsnitten avbildas även på denna hemsida. Boken går ibland att komma åt på Bokbörsen, men finns på en del bibliotek. Se
https://libris.kb.se/bib/286951 (länken öppnas i nytt fönster).
I en hittills opublicerad bilaga till Träsnittsregister, kallad Träsnttsmotiv, återfinns Nils Bringfelts kommentarer om motiven, deras tillkomsthistoria m.m. Denna bilaga finns nu publicerad på bringfelt.se sida, och återfinns HÄR. Öppnas i ett nytt fönster.
Ristaren,
själv ett primitivt verktyg
på samma gång skärpt och trubbig
spjutspets av sten.
skygg som ett vildmarksdjur
snabbt på flykt som till skydd,
besatt som ett barn
en omedveten vilde,
förankrad och hel
i kroppsliga föreställningar,
på väg att inte vara någon...
Nils Bringfelt, 1981
Häxan i Tanum
Nils Bringfelt
1977
"När jag kom till Tanum var det med oklara förväntningar...
att kanske hitta en förbindelse bakåt i tiden. Konst och religion växte ju fordom fram som primitiva och sammanhängande mysterier.
Snart nog fann jag mig stående mitt bland yxbärande män. Några bar solkorsprydda sköldar, andra signalerade sin makt med utstående kön. En man och en kvinna parade sig stående mitt på hällen,...
En målares anteckningar
När andra världskriget var över gjorde jag min första resa till Paris. Ju längre söderut vi kom desto mer märkbara blev spåren efter kriget. Urblåsta hus började skymta förbi, snart stod de vid sidan av vägen, stirrande mot oss med sina svartbrända fönsterhål - en spöklik och skrämmande verklighet.
Vid nästa uppehåll mötte inga hungriga barn ty vi befann oss bland ruinerna i en ödelagd stad, i en underlig tystnad som talade om något som ingen såg eller hörde. Under stenhögarna låg de döda ännu kvar. Att se detta på nära håll var som en dom över vårt västerländska samhälle. En liten grå varelse satt ensam uppkrupen på en hög av ihopsamlade hela tegelstenar, som om han väntade på transport till någon människovänligare ort.
Efter resan väcktes ett behov att förstå vad som möjliggjort detta krig. De studier jag drogs in i kom så småningom att beröra kristendomen, Egypten och våra hällristningar samt förkristna religioner kring Medelhavet. Till slut kom Baudelaire in i bilden, genom den hållning han hade intagit mot det kristna. Min egen barndom ville också ha ett ord med i laget, i vad som skulle utkristallisera ett oförsonligt hat mot det auktoritära, kristna manssamhället.
Onda Blommor (1978)
I
VÄLSIGNELSE
När Poeten från himmelen hörsammat bud
om att komma till jorden och plågas hos henne,
knöt hans mor sina händer lyftade mot Gud
och hädade all tålmodig godhet hos denne:
"Jag borde väl ha kunnat ge liv åt en ormknut
och inte åt min skam eller åt min försoning...
Hundra tunnland jord
1977
.jpg?etag=%22f8659-67a246c5%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&ignoreAspectRatio&resize=300%2B448&extract=0%2B0%2B300%2B447&quality=85)
EGYPTEN
Vagt, ett Egypten i oss
här, långt upp i tiden...
varje muskel ett djur
i den grav för gudar
som vår kropp blev
en pyramid av.
Vagare, varje tid vaggat,
så olika fylld av lik,
av likt och olikt
till synes blint
Vagt, var och en vaggat,
i blindo detta
till döds lemlästade
och sin Osiris.
Djurförsök
1980
100 tunnland jord
Så långt tillbaka jag kan minnas
var det han som bestämde
i arbetet på gården
- hands av ohejdat brännvin
lysande röda ansikte
höll arbetet igång
ifrån arla till särla.
Försökte man komma ifrån detta
var han ett hinder
omöjligt att forcera, men
kanske hade iv inte ute att göra
förrän vi kunde ta oss förbi honom
Han saknade något,
han hade själv växt upp...
(forts,)