En målares anteckningar

När andra världskriget var över gjorde jag min första resa till Paris. Ju längre söderut vi kom desto mer märkbara blev spåren efter kriget. Urblåsta hus började skymta förbi, snart stod de vid sidan av vägen, stirrande mot oss med sina svartbrända fönsterhål - en spöklik och skrämmande verklighet.

Vid nästa uppehåll mötte inga hungriga barn ty vi befann oss bland ruinerna i en ödelagd stad, i en underlig tystnad som talade om något som ingen såg eller hörde. Under stenhögarna låg de döda ännu kvar. Att se detta på nära håll var som en dom över vårt västerländska samhälle. En liten grå varelse satt ensam uppkrupen på en hög av ihopsamlade hela tegelstenar, som om han väntade på transport till någon människovänligare ort.

Efter resan väcktes ett behov att förstå vad som möjliggjort detta krig. De studier jag drogs in i kom så småningom att beröra kristendomen, Egypten och våra hällristningar samt förkristna religioner kring Medelhavet. Till slut kom Baudelaire in i bilden, genom den hållning han hade intagit mot det kristna. Min egen barndom ville också ha ett ord med i laget, i vad som skulle utkristallisera ett oförsonligt hat mot det auktoritära, kristna manssamhället.

***

Jag föddes på en bondgård vid Tåkern 1903.Hemmet präglades av närheten till ladugård och kyrka. Pigor och drängar dominerade miljön på ett sätt som luktade stall och djur. Själv blev jag något åt samma håll: ibland på alla fyra i trappan från övervåningen och ner med huvudet före, studsande på spänd mage mot trappstegen i rivande fart ner genom kurvan.

En tidig novembermorgon 1906 vaknade jag av att ett odjur låg vid fotändan av min säng och utstötte hemska läten. Det visade sig att vi hade besök av barnmorskan. Jag blev mest intresserad av hennes låsta väska. Visserligen hade jag redan fått en bror till, men i väskan låg istället en flicka, som skulle till nästa gård. Det skulle vara intressant att se på henne.

Ida Thor, den tjänsteflicka som mest skött mig, hade samma höst rest till Amerika. Hon efterlämnade ett tomrum som var svårt att fylla. En flicka i profil blev mitt motiv. Tre-fyra teckningar låg alltid på hög i en av skrivbordslådorna. Efter hand som jag kunde göra bättre teckningar, gallrade jag ut de sämsta ur högen. Det var särskilt en svag böjning på näsan och något med munnen som hade betydelse. Var jag nöjd om något där kunde påminna om Tora? Försökte jag genom magi frammana det hon representerat av sinnlighet och värme?

Någon kväll, när Far och Mor inte var hemma, rådde plötsligt en oväntad och alldeles ny anda i huset. Drängarna bedrev sexualundervisning på köksgolvet. Den ene drängen på den andre visade rätta ställningen för en av pigorna som i nästa ögonblick fann sig nerdragen på golvet och fasthållen av två drängar. Den tredje, som var rödhårig, trevade under hennes kjolar. Hans ögon blänkte och stod liksom på skaft.

En kyrklig anda rådde annars i huset, med bords- och kvällsböner. Över en kakelugn stack ett björkris ut som en varning. Det användes aldrig. Vid behov fanns en mörk skrubb under trappan för tillrättavisning. Den satte skräck i oss.

En kväll fick vi följa med till kyrkan och se något underligt. Mitt i kyrkogången fanns en filmapparat och framme i valvet hängde ett utspänt lakan. När ljusen var släckta kom flimrande bilder av Jesus, släpande på sitt kors, medan knektar piskade honom med något som liknade grova läderremmar.

1911 flyttade vi till en större gård. Jag fick dela rum med en gammal moster som läste högt ur bibeln om kvällarna. Resultatet blev drömmar om den yttersta domen, vilket kunde fylla mina nätter med rädslan att stå på fel sida. Efter sexårig skolgång och en på fullt allvar begången konfirmation och nattvard, var en undergiven slav färdig att göra vad som befalldes. Att hantera spaden i stället för att gå i skolan kändes till en början som att gräva sin egen grav. Räddningen blev korrespondenskurser i teckning. Men detta onyttiga tilltag sågs inte med blida ögon av far.

Vägen blev lång till friheten. Läsning av Strindberg var det första som tände upprorskänslan. Rastställen erbjöd sig efter hand, hos Bjurström på Valand (1925) och på Konstakademin (1931-1933). Andlig läkedom gav Vilhelm Ekelund. Efter ytterligare tio års arbete några separatutställningar i Stockholm. Före den första frågade jag Otte Sköld till råds angående min mognad och det eventuellt lämpliga med en utställning. Han svarade: "Det är aldrig lämpligt att ställa ut."

Far hade dött 1940, men det skulle dröja tio år innan trycket från honom riktigt släppte. Kvar står kanske ännu det som - nödvändigtvis (?) - blivit ett inre behov av motstånd. Efter en resa till Paris 1947, genom ett sönderbombat Europa, började frågorna bli ofrånkomliga: Vad är detta kristna? Vad är det vi är med om och inblandade i? Vad är vi möjligen ansvariga för?

Jag började känna mig snärjd i ett enda stort bedrägeri som härstammade från prästerna och det som de cyniskt kallar "Guds ord", detta oansvariga med att ha ett gudabeläte och en dimbildning i stället för upplysning.

***

Behovet av kunskaper i historia gjorde sig gällande och ett hat till kristendomen började gro. I mitt arbete kom jag i kontakt med hällristningarna i Tanum. Gjorde där den något förvånande upptäckten att min egen kropp var ett instrument som uppfattade och gav resonans åt magin och skräcken bakom ristningarna. Även jag har ju stått under inflytande av en ristare, av stentavlor, gjorda av en trollkarl eller präst. De kristna besvärjelserna, med det Onda och det Goda som föremål, har ju kannibalism som bakgrund för nattvard och dop. Inne i mig ett berg - och en inristad tro som förvandlas och förvandlar.

Nästa etapp blev mötet med Baudelaire och upptäckten av vad han representerar av uppror, klarsyn, ömsinthet och sårbarhet. Det obeskrivligt mörka i hans brinnande hat mot auktoritär förljugenhet och enfald. Spänningen mellan och föreningen av till synes oförenliga motsättningar. Och först och sist: det befriande i hans vision och i hans hädelser.

Under denna period brevväxlade jag med en vän (se ”Breven till Olga”). I dessa brev kommer några av konstnärens problem till uttryck, anslutna till litteratur om Baudelaire.

Ett harmoniskt familjeliv balanserar hatet. Så gör också minnet av föräldrarna i barndomen. De försonar som alltings grund och upphov, om jag kan bortse från att de är inlemmade i en religion för slavar. De dväljs nämligen innanför kyrkmurarna och kan inte skiljas ut från det auktoritära komplex de bildar tillsammans med kyrkan. De bara finns där, på ett jordbundet och omedvetet sätt fråntagna det som aldrig blev deras.

Får de ett monument på en annan plats? Den gåva de lämnade mig i arv, tvingar mig att hata det de trodde på, men genom dem har jag fått en obegränsad tro på mig själv. Hur överlämnade de den?

***

Il Papa, trollkarlen i Rom

Vi är på studieresa i Italien. Under veckorna i Rom kommer vi en dag till Petersplatsen. Redan långt ute i periferin märker vi att något pågår där framme, en predikares röst når oss nämligen med klara och smattrande stavelseljud. En högtalaranläggning utnyttjar hela platsen så att a texturen runt om imponerar även med akustiska medel.

På trappan upp mot Peterskyrkan har man improviserat ett altare och en tron under en röd baldakin. Ceremonier pågår däruppe. Platsen nedanför är till trängsel fylld med folk. Kring plakat med italienska ortsnamn är flockar av ungdomar samlade. Här och där står två eller tre unga munkar eller präster. De bryter av mot massan med sina fotsida svarta eller bruna dräkter. Deras välfriserade tonsur antyder att de känner sig som privilegierad elit här. En och annan glänsande svart afrikan bär samma utstyrsel. Det man väntar på börjar ske. I en bärstol över mängden av huvuden kommer den lille vitklädde påven in på scenen. Han gör små snabba välsignande rörelser med sina händer: till vänster-till höger, till vänster-till höger, omigen, oupphörligen. Folket ropar: "Il Papa! Il Papa!"

Jag frågar mig om det naiva och spontana hos italienaren är grundlagt i kyrkan via bikt och absolution. Under tiden förvänder påven synen på oss som en trollkarl och skapar en verklighet omkring sig som är fylld av kristen magi.

Vi grips snart av en obestämd beklämning. Det finns en mycket svår fattigdom i Syditalien och katolska kyrkan lär vara oerhört rik. Vi har sett Spaniens många välgödda präster och den kontrast de bildar mot sitt lands fattigdom. Något liknande ser man ju även här. Beklämningen blir inte mindre när vi drar oss in på en angränsande affärsgata. Där finns enbart souvenirbutiker. Skyltfönstren är fulla av allt upptänkbart krimskrams, med madonnor, krucifix och Kristusfigurer.

En annan dag söker vi oss bakåt i tiden. En trappa ner i en av medeltidens kyrkor finner vi en kyrka från de första kristna århundradena. Vi passerar även genom denna och går ytterligare en trappa ner.

Nu har vi lämnat det kristna över oss och stiger ner i ett Mithrastempel. Detta är alldeles osmyckat, i massiv sten och gör ett starkt intryck genom sin tyngd och sin enkelhet. Mithraskulten var en soldatreligion för män, med blodsdop. Det centrala rummet i templet är en sal för dop, som helt upptas av enkla liggplatser. Endast en smal gång i mitten skiljer stenbäddarna åt. I mittgången står en stenpelare på vilken vi upptäcker en relief. Vi ser hur en tjur dödas och hur blodet flödar från tjurens nacke där ett svärd borrar sig in.

Kristendomen blev statsreligion år 325. Dessförinnan var Mithraskulten den livskraftigaste bland ett flertal medtävlare. Den östromerske kejsaren, som hade svårigheter att hålla ordning i samhället, räknade med att en sammanslagning av de olika religionerna skulle medföra största möjliga antal anhängare i hans statskyrka. För att nå detta mål plockades rituella detaljer från olika håll in i vad som sedan fick bära namnet Kristendom. Detta skedde alltså vid prästmötet i Nicaea år 325. Att prästerna slogs den gången är det väl ingen som förundrar sig över?

Vid denna tid var halva befolkningen slavar. Resten utgjordes av två tredjedelar kvinnor och barn. Lite mer än tusen år senare var katolska kyrkan jordens största slavägare. Idag dras vi ännu med en teologisk ordning som bevarar de mest lämpliga vidskepelserna för soldater och slavar. Kristendomen är en rå och bedräglig dimma. Vad vi än vill kalla det - vår präst är en förklädd slaktarpräst som ännu talar om renhet och kraft genom offrets blod. Den som är väl preparerad från barndomen låter sig offras, på ett slagfält eller annorstädes. Detta är Kristendom.

I Venedig får vi oss till livs historien om kyrkans dåliga affärer – nota bene: innan man stulit aposteln Marcus ben från Grekland. Benen smugglades under dåligt fläsk i botten av en båt och fördes till Marcusdomen. Resultatet av stölden blev som väntat lysande affärer med avlat och med krimskrams. Varför gör man inte avgjutningar av benen och säljer? Det geniala i den teologiska uträkningen ligger i att låta slaven betala för nåden att han får fortsätta vara slav under sin Herre.

***

 Nils Bringfelt , runt 1980